Annons
Annons

Pappa


 

När vi firade pappa på fars dag förra året tänkte jag aldrig att det på något sätt skulle vara den sista. Trots att vi bara två veckor innan fått beskedet om den hemska tumören som fanns inne i pappas mage, så var detta ändå helt otänkbart. Min starka, pigga pappa och vår stabila, underbara familj. Cancern skulle bara bort.

Annons

Förra hösten hade jag och mina rumskamrater en Halloween-fest i lägenheten där jag bor. Jag som ofta tycker det är roligt med fest var inte alls sugen på att följa med mina vänner ut i natten utan stannade istället hemma och gick och la mig och sov. Vid sju på söndagsmorgonen vaknade jag plötsligt utav en konstig och olustig dröm. Jag kollade på mobilen och såg att jag hade tre missade samtal från mamma. Jag ringde upp mamma med en stor sten i bröstet för jag kände på mig att inte allt var som det skulle. Hon frågade lugnt var jag var, om jag satt ner och sen brast det för henne. Pappa har cancer. Hela jag och hela min värld rasade ner, långt ner till ingenstans. Det enda ordet som kom ur min mun var nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Det händer inte. Det är inte sant. Säg att detta inte är sant. Det får inte vara det. Det måste bli bra. Det ska bli bra. Vi ska lösa detta. Vi ska fixa detta. Tillsammans. Min älskade älskade pappa. Allt måste bli bra.

Tumören i pappas mage satt på bukspottskörteln. Då heter det att man har pankreascancer. En sorts cancer som inte har någon speciellt bra statistik. Oddsen var helt enkelt riktigt, riktigt dåliga.  Men vi skulle klara det ändå. Vi skulle vara de där få procenten som vann över den dumma, orättvisa mardrömssjukdomen. Det gjorde vi inte. Istället väntade åtta månader av komplikationer, dåliga besked, operationer, inre blödningar och ett rent helvete för pappa och oss som stod sidan om. Han hade konstant ont i åtta månader, mådde extremt dåligt av cellgifterna och var som en fånge i sin egen kropp. Men pappa är så stark. Han kämpade allt vad han kunde och klagade sällan fast man såg hur dåligt han mådde och hur ont han hade. Till och med när han hade alldeles för lite kraft för att prata kunde han dra till med ett litet skämt för att få mig, mamma och Ida att le istället för att gråta. Vi skulle klara det här. Bli friska.

Men trots att det aggressiva cellgifterna gjorde att tumören krympte så ställde den till med andra komplikationer. Två veckor efter cancerbeskedet tog tumören hål på en artär och pappa höll på att förblöda. Pappa fick gulsot. Blodförgiftning. Hela tiden livshotande. Pappa fick under åtta månader inte en enda dag när han kände sig lite pigg och som vanligt. Inte en enda dag som han kunde njuta av att solen värmde hans kind eller att maten smakade gott. Men han höll humöret, kämparglöden och gnistan uppe i alla fall.

Dagen innan midsommarafton sa en av sköterskorna att nu handlade det om timmar. På midsommaraftons förmiddag satt vi vid pappa och förklarade för honom hur mycket vi älskade honom, vi grät och sa adjö men så helt plötsligt så vaknade han till skulle upp och stå och fira midsommar med oss och vi fick den finaste midsommaren ihop mitt i den hemskaste stunden. Han levde en vecka till på ren vilja. Dagen innan han dog, när han knappt kunde prata eller stå och medicineringen gjorde honom yr frågade han oss varför vi grät. Ida sa att vi var ledsna för att han var så sjuk och att vi önskar det fanns något som skulle göra pappa frisk. Då sa han bara lugnt och tröstande till Ida att han skulle bli frisk snart. Det fanns inget annat alternativ för honom. Han ville inte lämna oss. Han ville vara kvar.

Innan medicineringen blev allt för stark sa han till oss att han ville vi skulle skratta och vara glada. Njuta av livet. Inte sitta hemma och vara ledsna utan gå ut och njuta av det. Jag försöker tänka på det när gråten tar över i mig och jag inte känner att jag kan få luft. Då hör jag pappa säga “kom igen, ryck upp dig, upp med hakan”. Jag vet att han vill att jag ska vara glad och ta vara på dagen, han finns med mig i alla lyckliga stunder och alla sorgliga. Jag är så tacksam över att ha en pappa som min pappa Bengt. Som alltid funnits där för mig, som alltid fått mig att känna mig trygg, älskad och glad. Som lärt mig om jämlikhet, rättvisa och moral. Och det är tacksamheten man måste fokusera på tror jag för att inte sjunka ner i allt det sorgliga allt för djupt.

Jag försöker att inte dela med mig av allt för mycket personligt i min blogg. Jag känner att det är viktigt för mig att göra så. Men att berätta om vad vi gått igenom och går igenom kanske kan hjälpa någon annan i samma situation. Jag är väldigt glad som person. Jag ler mycket och gillar att känna mig just glad. Det är också den sidan jag visar utåt mot personer i min omgivning och på min blogg och instagram. Men oavsett om det gäller mig eller andra personer är det ju alltid bara en sida av många. Det kan vara viktigt att tänka på när det gäller folk i ens omgivning tror jag. Man vet aldrig vad någon annan går igenom. Därför ska man alltid vara snäll mot andra. Det är så viktigt.

Vi vill inte att fler familjer ska behöva gå igenom samma mardröm som vi, och tyvärr väldigt många andra familjer, lever i. Därför har min syster, mamma och jag startat en fond på Cancerfonden i pappas minne. Varje krona som skänks till forskningen gör en stor skillnad. Om du vill vara med och skänka pengar till min pappas minne så skulle jag bli både glad och rörd. Här är länken till insamlingen.

Och tack för att du tog dig tid att läsa min text. Det är inte alltid så lätt att läsa om sorg. Det uppskattar jag. Tack.

(789)
(0)
36 kommentarer | Translate
 

Annons
Annons


Laddar